Berlin, 12 juni 1943
Käre Bruno!
Det besvärade mig att läsa ditt brev och höra hur du känner dig. Jag mår illa bara vid tanken att bo på ett sådant ställe. Du har all anledning att känna dig ledsen men också att vara stolt över att du orkar med det här.
Angående julaftonskvällen står jag fortfarande fast vid det jag sade, men jag ber dig att tänka dig för mer än en gång när du säger något till din far. För dig är det han som bestämmer över dig, och om du vill återvända hem snart är din enda chans att bli på god fot med honom. Jag saknar dig, Bruno, och önskar lika väl som du gör att ni bara kunde komma tillbaka hem snart. Allt det här som händer nu kommer snart vara över, och vi måste alla göra vårat bästa för att stå ut tills dess. Återigen är jag väldigt stolt över dig som orkar med det här.
Jag vill lämna dig med en sista tanke, Bruno. De här människorna i randig pyjamas som du pratar om, håll noga koll på dem och hur de behandlas. Fråga dig själv vad du tycker om det.
Hälsningar från farmor!
Du har hittat en ton i brevet som jag tycker passar väl in med den bild man har fått av farmor. Språket känns också trovädigt med tanke på i vilken tid det hela utspelar sig. Du har också gjort en god avvägning av hur mycket hon ska berätta för Bruno som bara är ett barn.
SvaraRadera