Bruno tar till en nödlögn

Det är i detta kapitel som i flera av de tidigare i hur Bruno jämför sig med Shmuel. Bruno får höra från honom hur de bor ett tiotal människor i samma hus, vilket förvisso är sant, men Bruno tycks som alltid även detta missuppfatta. Själv ser han det som något mer att vara avundsjuk på Shmuel för eftersom han har en massa "kamrater att leka med", samtidigt som Bruno inte har någon mer än sin familj och soldaterna på sin sida.

Det är väl egentligen en av sakerna den här boken vill skildra - hur de båda pojkarna på båda sidorna av stängslet båda tycker att den andra har det så mycket bättre och vill över till den andra sidan hellre än att stanna. Jag har bara svårt att se boken fullt ur detta perspektiv, då man från ett perspektiv utifrån vet att Shmuel har det så otroligt mycket värre än Bruno har det. Detta missförstånd mellan de två pojkarna tycks antingen kunna bero på att Shmuel är oförstående om att Bruno har det värre än vad han har det, eller att han ogärna pratar om det.

Jag är ganska övertygad om att det är det sistnämnda. Shmuel, som för den delen ej verkar vara lika naiv som Bruno, har utan tvekan lagt märke till hur mycket magrare folk på hans sida är jämfört med de på Brunos, hur mycket mer slagna och misshandlade de ser ut och hur mycket tröttare de måste se ut. Det känns däremot logiskt att Shmuel ogärna pratar om det här med Bruno, utan hellre ser deras möte som en möjlighet att få komma iväg från den verklighet han lever i under ett kort tag.

****

Bruno och Gretel har ju uppenbarligen under en lång tid ogillat varandra, av olika anledningar. Gretel har vi genom hela boken fått beskriven som "det hopplösa fallet" av huvudpersonen Bruno, och åt andra hållet tycks även Gretel flera gånger ha nedvärderat Bruno på grund av hans ålder och okunnande kring olika saker. Det ska väl tilläggas att det mesta av detta har varit i närhet av Löjtnant Kotler, som tycks ha en förmåga att få Gretel att bete sig helt skumt - men det har hänt vid ytterligare tillfällen utöver det.

I kapitlet tycks de få byggt en slags bro över detta oändliga hav som finns mellan de två - i och med att Bruno fick berätta om en låtsatskompis han hade då han försade sig om att han hade en kompis där på Auswitch. Gretel tycks ha haft sätt att se ner på Bruno förut, men trots det verkar just det här få henne att helt plötsligt börja kunna behandla Bruno med en viss respekt hon inte har haft förut.

Jag tror därför inte att det rör sig mest om att hon vet något om Bruno som kan användas emot honom, utan snarare just det att de har en hemlighet mellan de två som för de samman på ett sätt de inte har varit förut. De två tycks ha en hel del olikheter som håller isär dem, och jag tror att det faktum att de nu har något gemensamt mellan sig - en likhet - kommer hjälpa dem att kunna komma närmare varandra.

Vinflaskan

   ”Nej”, sa Maria och skakade på huvudet. ”Nej, han är inte någon doktor. Han är uppassare”

   ”Jag visste det”, sa Bruno och kände sig mycket belåten. ”Men varför ljög han för mig i så fall? Det är så konstigt.”

   ”Pavel är inte doktor längre, Bruno”, sa Maria stilla. ”Men han var doktor förut”. I ett tidigare liv. Innan han kom hit.”

(.....) ”Jag förstår inte”, sa han.

    ”Det är det många av oss som inte gör”, sa Maria.

Citaten ovan är i min åsikt någon av de tyngre ledtrådarna Bruno fick vid det här laget i boken som pekade mot att "människorna i randig pyjamas" inte blev särskilt bra behandlade. Maria tycks däremot medvetet förvirra det här för Bruno genom att berätta att han var doktor i ett tidigare liv, vilket Bruno inte tycks få något grepp om. Jag tror personligen att Maria vet mer om situationen än hon är bekväm att berätta för Bruno om - och det märks när Bruno frågar henne frågor på det här sättet.

   ”Det finns inga goda soldater”, sa Shmuel.

   ”Det är klart att det gör”, sa Bruno.

   ”Vem då?”

   ”Ja, pappa till exempel”, sa Bruno. ”Det är därför han har en så imponerande uniform, och alla kallar honom för kommendant och gör allt han säger åt dem. Furien har stora planer för honom eftersom han är en så god soldat”

Jag tycker personligen så otroligt synd om Shmuel som måste stå ut med hur naiv Bruno är, samtidigt som han själv antingen har lite förståelse för vad som händer, eller - mer troligt - inte vill prata med honom om det. Bilden av en god soldat är knappast någon som existerar från Shmuel, och motsäger starkt vad han tycker om soldaterna. Att Bruno ser Shmuel som en god vän på det tråkiga stället är väl uppenbart, men på grund av sådant här undrar jag med vilka känslor Shmuel ser på Bruno med. Att han är en god vän han kan prata med är väl klart, men jag har svårt att förstå hur han känner sig när Bruno kommer och berättar för honom att soldaterna som misshandlar honom så är goda soldater.

Man får även i detta kapitel veta lite om Kotlers bakgrund, och dessutom hur ogärna han vill prata om den. Kotler tycks framstå som en person som tar ut sin ilska på judarna på grund av hur han har känt sig och kanske även blivit behandlad själv. Författaren verkar på ett sätt sätta en ögonbindel över oss läsare under delen där Pavel blir misshandlad, men det låter inte som något trevligt för Bruno att uppleva.

Jag tror att hur naiv Bruno än är borde han ha fått mer förståelse för hur judarna behandlas efter den händelsen och även diskussionen med Shmuel. Om Bruno tycks, eller för den delen vill, inse sanningen är en annan sak, men jag tror att Bruno åtminstone får allt lättare för att relatera till hur människorna på den "andra sidan stängslet" behandlas och känner sig.

Shmuel funderar ut ett svar på Brunos fråga

Bruno och Shmuel tycks båda identifiera sig som väldigt lika, och de tycks ha flera skäl till detta. Som nämnt i frågorna var båda födda samma dag och samma år - ett bra knep för att hjälpa läsaren att dra likheter mellan dem.

Båda är dessutom väldigt missnöjda med situationen, även om jag kan tycka att det känns lite orättvist att säga det - då Bruno tycks att ha svårt att förstå hur mycket svårare Shmuel måste ha det, jämförelsevis med honom själv. Man får däremot veta mycket om hur bra Brunos liv var innan de flyttade, men man får inte veta någonting om hur Shmuels uppväxt utanför Auswitch har varit. Detta gör det enkelt att se saker från Brunos perspektiv och hur svårt det skulle vara för honom - men svårt att relatera till Shmuel på samma sätt, som nämnt ovan faktiskt tycks ha det mycket värre.

Dessutom tycks båda tycka att de har det bättre på andra sidan stängslet. Jag tror att även detta har att göra med att Bruno inte vet om hur det egentligen ser ut på andra sidan, samtidigt som Shmuel ogärna tycks vilja prata om detta. Shmuel har nog mycket goda skäl i vilket fall att vilja komma ut från där han bor.

Bruno tycks ju dessutom tycka att det är orättvist att Bruno har en massa pojkar att "leka med" på sin sida av stängslet, medan Bruno är i stort sett ensam på sin. Han tycks ha svårt att inse hur att ha andra pojkar att vara tillsammans med är knappast något som Shmuel upplever som positivt - med tanke på hur han tycks bli konstant misshandlad av dem. Shmuel ser också detta som en orättvisa och vill hellre över till Brunos sida där han kan få vara ifred och slippa bli behandlad på det sättet han blir.

Furien

Säga vad man vill om relationerna i den här familjen, men man kan inte förneka att pappan har en väldigt stor makt över resten av familjen. Just barnen verkar ha ganska lite att säga till om och man verkar helst vilja att de ska vara ur vägen så fort det kommer besök eller liknande hemma. Brunos relation till resten av familjen verkar vara god, och han verkar vara på god fot med alla samtidigt som han tycks hysa respekt mot sin pappa.

Hemma i vårt moderna Sverige bygger vi oftast mer relationer på att båda parter ska ha respekt till varandra än att alla ska respektera en fadersfigur som leder en hel familj. Jag vet inte hur det var i 1900-talets Tyskland, men i boken verkar det vara ganska extremt framfört då Bruno - med resten av familjen för den delen - inte får lov att avbryta sin pappa, gå in i hans rum och så vidare.

Furien tar ju denna "fadersfiguren" till ett ännu mera extremt fall, och alla sans Bruno tycks inte bara respektera honom av bara saken utan för själva respektens skull mot honom. Själv avbildas han ju i vilket fall väldigt självisk och även lite non-chalant. Eva visas som en kontrast till honom som bryr sig om vad de andra i familjen tycker, vilket gör det intressant att dessa två tycks vara ihop.

Pricken som blev en fläck som blev en krumelur som blev en pojke

Shmuel sitter vid stängslet och väntar när Bruno träffar honom. Bruno, som är ute på upptäcktsfärd, ser honom först på avstånd och närmar sig sedan honom under tiden som Shmuel sitter där och väntar på honom. De börjar prata med varandra och Bruno beskriver hur ensam han känner sig på sin sida av stängslet. Shmuel säger att det finns många pojkar på hans sida av stängslet, men att de bråkar ofta med honom. Båda verkar finna den andres situation bättre än sin egen.

Bruno och Shmuel upptäcker även att de är födda samma år och samma dag som varandra, vilket eventuellt skulle kunna ha någon typ av signifikans. Om inget annat så verkar det hjälpa Bruno (och nog även Shmuel) att relatera till den andra pojken. En annan upptäckt Bruno slås av är att de faktiskt inte är i Tyskland längre - att Auswitch faktiskt ligger i Polen.

Brunos sista fråga till Shmuel handlade om varför alla dessa människor levde bakom detta stängsel som delade de pojkarna åt. Jag får erkänna att jag inte riktigt minns vad Shmuels svar på denna frågan var - men jag tror att det ska ha handlat om att Shmuel inte förstår varför de är instängda, eftersom han så ung ändå verkar ha levt en bra del av sitt liv inne bakom stängslet. Eventuellt kan Shmuel ha intalats något som att de bara är instängda tills vidare och ska få komma ut snart, oavsett sanningen i detta.

Bruno minns sitt intresse för upptäcktsfärder

I kapitlet Bruno minns sitt intresse för upptäcktsfärder börjar Bruno återigen gå i skolan - eller rättare sagt få hem en lärare som ska lära honom och Gretel. Denna läraren heter Herr Liszt och kan beskrivas som en något skum person.

Först och främst är han väldigt sträng. Jag har inte så stor förståelse för hur skolan såg ut i 1940-talets Tyskland, men han verkar i vilket fall vara ganska tillrättavisande och sträng. Jag får verkligen känslan av att Bruno ogillar honom ständigt alltmer, och han har sina skäl.

Herr Liszt har väldigt egna uppfattningar om vad som är viktigt att lära sig, och som jag har förstått det är historia och geografi de enda ämnen de två får lära sig av honom. Liszt har kallat Brunos berättelser och intressen för andra sagor för "strunt" och "bara sagor" - någonting som knappast hjälper ställningen mellan honom och Bruno.

Har Liszt sina skäl till detta eller gör han det bara för att han har en väldigt bestämd uppfattning om vad som ska läras ut? Herr Liszt verkar, jämförelsebart med soldaterna och Brunos pappa, vara väldigt trogen sitt land och tycka att alla andra länder är meningslöst att lägga sig i. Nazist är nog ett uttryck okänt för Bruno, men det kan hända att det sammanfattar Herr Liszt bättre än man tror.

Varför farmor rusade därifrån

Berlin, 12 juni 1943

Käre Bruno!

Det besvärade mig att läsa ditt brev och höra hur du känner dig. Jag mår illa bara vid tanken att bo på ett sådant ställe. Du har all anledning att känna dig ledsen men också att vara stolt över att du orkar med det här.

Angående julaftonskvällen står jag fortfarande fast vid det jag sade, men jag ber dig att tänka dig för mer än en gång när du säger något till din far. För dig är det han som bestämmer över dig, och om du vill återvända hem snart är din enda chans att bli på god fot med honom. Jag saknar dig, Bruno, och önskar lika väl som du gör att ni bara kunde komma tillbaka hem snart. Allt det här som händer nu kommer snart vara över, och vi måste alla göra vårat bästa för att stå ut tills dess. Återigen är jag väldigt stolt över dig som orkar med det här.

Jag vill lämna dig med en sista tanke, Bruno. De här människorna i randig pyjamas som du pratar om, håll noga koll på dem och hur de behandlas. Fråga dig själv vad du tycker om det.

Hälsningar från farmor!

Hur mamma tog åt sig äran för något hon inte hade gjort

Insistera

Att hålla väldigt hårt på någonting och tycka att det ska vara på det viset.

* kräva, bestämma, tvinga

Elegant

Något eller någon som är väldigt stilig, eller något som går utan några problem.

* graciös, stilig, vacker, ståtlig, galant, smidig

Hätsk

Att vara ha hat inom sig mot någon eller något.

* bitter, hatfull, irriterad

Ymnig

Någonting som är eller sker väldigt rikligt.

* riklig, intensiv, extrem, mäktig

Kapitlet i fem meningar? Det här kan bli långt.

• Kapitlet utspelar sig i Auswitch efter att Bruno har börjat tröttna på hur tråkigt allt är där, och han reflekterar över en galen man i hans hemort och hur han själv skulle kunna bli så om han inte gör något, vilket leder honom till idén om att bygga en gunga av ett bildäck såsom en han hade byggt hemma med sina kompisar en gång förr i tiden - och han börjar leta efter material till den.
• Han hittar ett rep hem och en skarp kniv som han använder sig av för att skära repet i så många stumpar han tror sig behöva, men han har problem med att hitta ett bildäck till gungan.
• Han går för att fråga Löjtnant Kotler om han har sett något, som - en sådan stolle som han är - tycker han är kul när han använder det Bruno säger för att skämta om hur överviktig någon är.
• Efter ett tag bestämmer han sig för att be uppassaren - eller vilken titel han nu var tilldelad - Pavel, i en bestämd och elak ton, att hjälpa Bruno leta upp ett däck; Bruno förstår sig inte på detta och behandlar istället Pavel väl och är trevlig mot honom.
• Pavel lägger även om Brunos sår medans de pratar om Pavels liv och hur han var en läkare förr, och Bruno har svårt att förstå varför han inte arbetar med det nu förtiden också - ett ämne som Pavel uppenbart ogärna vill gå in på, innan han skickar Bruno till sin mamma - som, vilket titeln refererar, “tar åt sig äran” för vad Pavel hade hjälpt Bruno med för att inte få Pavel att framstå som någon som lägger sig i saker och ting.

Den överbetalda husan

Den överbetalda husan Maria tycks vara skyldig en hel del till Brunos familj och i synnerlighet hans pappa. Det skulle vara intressant att få pappans perspektiv på det som har hänt Maria, eftersom hennes berättelse tycks innehålla en del luckor. Ursäkta mig om jag har glömt bort bitar av det, men jag undrar fortfarande varför Brunos pappa tycker att han är skyldig Maria så mycket. Att hon skulle vara “överbetald” skulle kunna vara något som gör det här ännu mer fundersamt. Brunos pappa anser även själv att hon är överbetald; kan det kanske vara något som hänt han skäms över? Eller kan han kanske veta att hon skulle kunna vara jude och vilja skydda henne?

Maria tycks ha mer förståelse för vad som händer i Auswitch än Bruno, men hon verkar ogärna prata om det med honom, vilket för all del är förståerligt. En ganska realitstisk gissning skulle kunna vara som nämnt tidigare att hon själv är jude, och antingen vill försöka antingen ta avstånd till situationen eller acceptera den.

Bruno tycker själv att han är den enda som förstår hur Maria känner sig, vilket till att börja med blir ännu mer intressant med tanke på att han inte ens vet vilken situation hon kan befinna sig i. “Det hopplösa fallet” - ur Brunos perspektiv - ser henne mer som en arbetare och behandlar henne därefter.

“Plötsligt, och utan att kunna säga varför, kände Bruno en överväldigande lust att gråta.”

För all del! Själv är jag imponerad över att han inte gjort det tidigare eftersom han bara är 9 år! Så som jag minns det kom det här citatet efter att Bruno hade sett Maria behandlats så illa av hans syster. Förutsatt att det var så det var i texten visar det på vilken empatisk människa Bruno är till skillnad från, tja, alla andra i berättelsen. Vi får väl se hur det går när han träffar på judarna.

Om jag var i Brunos situation? Det är ett ganska svårt scenario att fundera över eftersom jag hade nog gjort exakt samma saker ifall jag hade haft samma uppväxt och vidare som Bruno. Om man omformulerar frågan till “Vad skulle jag vilja göra annorlunda” blir det mer intressant.

Trots det vet jag inte om jag har ett bra svar på den frågan. Som den person Bruno är har han ändå skött sig väldigt bra och lydit när han skulle och ifrågasatt saker när han borde. Jag kan eventuellt återkomma till den här frågan lite senare om jag kan börja reflektera kring något jag anser Bruno har gjort fel.

Reflektion på första kapitlen [Obearbetad]

Pojken i randig pyjamas verkar så långt vara en ganska elak bok. Den börjar med att berätta allt bra som finns i Brunos liv bara för att sedan riva isär det steg för steg. Kontrasten i det första kapitlet mot det andra i hur omgivningen är ganska uppenbar.

Aningen synd är det att man redan har hört talas om vad boken handlar om, för den är ganska väl skriven i att ge ledtrådar om när, var och om vad boken handlar om. I övrigt är boken hittils ganska bra skriven; den verkar ha en egenskap många böcker har i att lägga början av boken på att bygga upp en känsla innan den riktigt “drar igång”.

Fönstret i slutet av kapitlet kan givetvis visa nästan vad som helst. Att han bor i ett så ensligt hus kan ju antingen tyda på att han inser bara ännu mer hur öde det är när han ser ut, eller att han redan har flyttat in till sitt koncentrationsläger som mycket pekar på att han och hans familj (i och med pappas arbete) ska till.

Det ska bli intressant att se om boken kommer fortsätta skildra Brunos åsikter om allt som händer genom hela boken, eller om den kommer skifta huvudperson för att ge oss mer inblick om den andra pojken också.

________________________

Kommentar: Denna texten är i presenterad obearbetad för att reflektera mina tankar och åsikter om boken när jag inte hade hört mer än de två första kapitlen.