”Nej”, sa Maria och skakade på huvudet. ”Nej, han är inte någon doktor. Han är uppassare”
”Jag visste det”, sa Bruno och kände sig mycket belåten. ”Men varför ljög han för mig i så fall? Det är så konstigt.”
”Pavel är inte doktor längre, Bruno”, sa Maria stilla. ”Men han var doktor förut”. I ett tidigare liv. Innan han kom hit.”
(.....) ”Jag förstår inte”, sa han.
”Det är det många av oss som inte gör”, sa Maria.
Citaten ovan är i min åsikt någon av de tyngre ledtrådarna Bruno fick vid det här laget i boken som pekade mot att "människorna i randig pyjamas" inte blev särskilt bra behandlade. Maria tycks däremot medvetet förvirra det här för Bruno genom att berätta att han var doktor i ett tidigare liv, vilket Bruno inte tycks få något grepp om. Jag tror personligen att Maria vet mer om situationen än hon är bekväm att berätta för Bruno om - och det märks när Bruno frågar henne frågor på det här sättet.
”Det finns inga goda soldater”, sa Shmuel.
”Det är klart att det gör”, sa Bruno.
”Vem då?”
”Ja, pappa till exempel”, sa Bruno. ”Det är därför han har en så imponerande uniform, och alla kallar honom för kommendant och gör allt han säger åt dem. Furien har stora planer för honom eftersom han är en så god soldat”
Jag tycker personligen så otroligt synd om Shmuel som måste stå ut med hur naiv Bruno är, samtidigt som han själv antingen har lite förståelse för vad som händer, eller - mer troligt - inte vill prata med honom om det. Bilden av en god soldat är knappast någon som existerar från Shmuel, och motsäger starkt vad han tycker om soldaterna. Att Bruno ser Shmuel som en god vän på det tråkiga stället är väl uppenbart, men på grund av sådant här undrar jag med vilka känslor Shmuel ser på Bruno med. Att han är en god vän han kan prata med är väl klart, men jag har svårt att förstå hur han känner sig när Bruno kommer och berättar för honom att soldaterna som misshandlar honom så är goda soldater.
Man får även i detta kapitel veta lite om Kotlers bakgrund, och dessutom hur ogärna han vill prata om den. Kotler tycks framstå som en person som tar ut sin ilska på judarna på grund av hur han har känt sig och kanske även blivit behandlad själv. Författaren verkar på ett sätt sätta en ögonbindel över oss läsare under delen där Pavel blir misshandlad, men det låter inte som något trevligt för Bruno att uppleva.
Jag tror att hur naiv Bruno än är borde han ha fått mer förståelse för hur judarna behandlas efter den händelsen och även diskussionen med Shmuel. Om Bruno tycks, eller för den delen vill, inse sanningen är en annan sak, men jag tror att Bruno åtminstone får allt lättare för att relatera till hur människorna på den "andra sidan stängslet" behandlas och känner sig.
Att soldaterna inte är goda ur Shmuels synpunkt är uppenbart för oss men för Bruno är det på ett annat sätt. Människor runt honom säger att hans pappa är en god soldat och han är ju dessutom hans pappa. Frågan är om det någon gång får att se soldater som goda? Vad är värt att genomdriva med våld och finns det något som berättigar att man offrar oskyldiga människor för något större?
SvaraRaderaDet hade varit intressant att se händelserna och vänskapen även utifrån Shmuels perspektiv men frågan är vad det hade gjort med berättelsen.